Antagligen kommer den där uttråkade, utlessa och frustrerande känslan ganska så parallellt med att man; växer upp, börjar drömma, får nya vyer och mål, känner på sig vad man börjar gilla och, kanske, kommer på vad man vill göra. Men för mig personligen tror jag även mycket ligger i att när man faktiskt hittar en så kallad likasinnad, soulmate, bästa vän på riktigt (verkligen på riktigt) så är allting omkring så himla obetydande. Okej, nu menar jag inte att man gräver ner sig i underjorden tillsammans och aldrig mer vill se dagens ljus, utan jag menar att man ser på allting så annorlunda. Innan är man inte riktigt säker på vad exakt man ska hålla med om och gilla när man är med olika personer, det behöver inte vara så att man är opersonlig eller forever alone, men man är ändå ensam, in a way. Men när man verkligen har en sån där skum connection med någon annan så bara vet man att man är stöttad? VET INTE VAD JAG PRATAR OM ALLT ÄR OSAMMANHÄNGANDE MEN... do you get it?
9.11.2011
Vad vill jag säga med detta?
Ja. Det där med att vara genuint trött på omgivningen. I KIND OF AM. YUP.
Antagligen kommer den där uttråkade, utlessa och frustrerande känslan ganska så parallellt med att man; växer upp, börjar drömma, får nya vyer och mål, känner på sig vad man börjar gilla och, kanske, kommer på vad man vill göra. Men för mig personligen tror jag även mycket ligger i att när man faktiskt hittar en så kallad likasinnad, soulmate, bästa vän på riktigt (verkligen på riktigt) så är allting omkring så himla obetydande. Okej, nu menar jag inte att man gräver ner sig i underjorden tillsammans och aldrig mer vill se dagens ljus, utan jag menar att man ser på allting så annorlunda. Innan är man inte riktigt säker på vad exakt man ska hålla med om och gilla när man är med olika personer, det behöver inte vara så att man är opersonlig eller forever alone, men man är ändå ensam, in a way. Men när man verkligen har en sån där skum connection med någon annan så bara vet man att man är stöttad? VET INTE VAD JAG PRATAR OM ALLT ÄR OSAMMANHÄNGANDE MEN... do you get it?
Hej, hej allt är skrivet som ett svar till dig Gordon men försökte anpassa det för allmänheten. Gick ju bra, blev osammanhängande som farmor i tallen =*)
Antagligen kommer den där uttråkade, utlessa och frustrerande känslan ganska så parallellt med att man; växer upp, börjar drömma, får nya vyer och mål, känner på sig vad man börjar gilla och, kanske, kommer på vad man vill göra. Men för mig personligen tror jag även mycket ligger i att när man faktiskt hittar en så kallad likasinnad, soulmate, bästa vän på riktigt (verkligen på riktigt) så är allting omkring så himla obetydande. Okej, nu menar jag inte att man gräver ner sig i underjorden tillsammans och aldrig mer vill se dagens ljus, utan jag menar att man ser på allting så annorlunda. Innan är man inte riktigt säker på vad exakt man ska hålla med om och gilla när man är med olika personer, det behöver inte vara så att man är opersonlig eller forever alone, men man är ändå ensam, in a way. Men när man verkligen har en sån där skum connection med någon annan så bara vet man att man är stöttad? VET INTE VAD JAG PRATAR OM ALLT ÄR OSAMMANHÄNGANDE MEN... do you get it?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
I GET YOU BRO~ liksom.. Alla är dumma i huvudet och fattar nada förutom du? Känner mig som en mega outcast ibland bland de andra som jag umgås med för de är så... tillfreds med vardagen? Eller alltså det gör ju jag egentligen med men du fattar? Känns inte som om jag kan snacka med dem om mina drömmar för de skulle nog aldrig förstå egentligen. Känns som om de skulle bara "..=) jaha." och tycka att jag är jättelöjlig. Och det känns som om man aldrig kommer komma ifrån det där på något sätt. Alla som bor här är totala dickheads och jag kan verkligen inte förstå varför de är så efterblivna? De jag umgås med här hemma, visst, de är jätte roliga och jag känner dem skit väl men ändå är de inga personer som jag kan verkligen prata med, på rikitigt du vet? Det blir liksom mer att man vet vart man har varandra till ett visst läge och längre än så går man inte, shitty förklaring men hahah you get it? Kan verkligen inte förklara den känslan jag får ibland, men det är nog ensamhet. Även om jag VET att jag inte är ensam så känns det så ibland. Hade varit så HIMLA mycket enklare om vi hade bott nära varandra och jag bara hade kunnat springa över till dig, vet inte hur många gånger jag tänkt den tanken. Kan knappt vänta tills vi bara sticker härifrån josan. Behöver det så himla mycket, behöver DIG så himla mycket när allt kommer omkring.
SvaraRaderaHAHA okej nu har känsliga berta äntligen hävt ur sig allt?
HAHA ALLTSÅ AAAHHH! FATTAR PRECIS!!!!!!!!! Allt låter så homo när man bara "hej, behöver dig~" men det är ju SÅ? Fan, behöver inte ens skriva klart utan du fattar ändå och bara, bajs på allt. Vet inte vad eller vart jag vill ta vägen med dig (ska kidnappa dig???) men vet bara att hejhej det behövs? =) VI SKA LEVA IHOP TILLS DET BLIR FÖR MYCKET AV DET GODA e_e
SvaraRadera