Ja. Det där med att vara genuint trött på omgivningen. I KIND OF AM. YUP.
Antagligen kommer den där uttråkade, utlessa och frustrerande känslan ganska så parallellt med att man; växer upp, börjar drömma, får nya vyer och mål, känner på sig vad man börjar gilla och, kanske, kommer på vad man vill göra. Men för mig personligen tror jag även mycket ligger i att när man faktiskt hittar en så kallad likasinnad, soulmate, bästa vän
på riktigt (verkligen på riktigt) så är allting omkring så himla obetydande. Okej, nu menar jag inte att man gräver ner sig i underjorden tillsammans och aldrig mer vill se dagens ljus, utan jag menar att man ser på allting så annorlunda. Innan är man inte riktigt säker på vad exakt man ska hålla med om och gilla när man är med olika personer, det behöver inte vara så att man är opersonlig eller forever alone, men man är ändå ensam, in a way. Men när man verkligen har en sån där skum connection med någon annan så bara vet man att man är stöttad? VET INTE VAD JAG PRATAR OM ALLT ÄR OSAMMANHÄNGANDE MEN... do you get it?
Hej, hej allt är skrivet som ett svar till dig Gordon men försökte anpassa det för allmänheten. Gick ju bra, blev osammanhängande som farmor i tallen =*)